karlbergerica.blogg.se

Sedan var det Ross tur. Jag vände mig om och hukade mig. Denna gången sa Pat till Ross att han hade en överraskning för honom, och när Ross frågade vad det var så ställde jag mig upp igen. Mina fina lille Ross, han har ju blivit så stor och så lång!! Och eftersom jag inte var rödhårig längre så kände han inte direkt igen mig. Haha lille plutten. Men när jag sa mitt namn så trillade sista pusselbiten på plats och man såg att han blev jätte glad och ivrig som han kan vara så börjar han förklara att de har en annan Erica som bor på deras gata, osv. Allt efter som deras chock släppte blev de allt mer och mer klängiga på mig. Har fått hur många pussar och kramar som helst och de har sagt 1000 gånger hur överlyckliga de är att jag är här. Och så känner jag med. Jag känner mig lycklig att vara tillbaka. Det känns verkligen som "hemma", och det lär allt kännas så tror jag. 

Alla mina minnen kommer sakna men säkert tillbaka till mig. Idag har jag fått köra barnen till Camp och efter det så hade jag bilen och fick göra vad jag ville. Jag började med att åka till mitten av Newtown, sedan fortsatte jag till caféet jag och mina vänner ofta träffades för att dricka kaffe och spela UNO. Det var så mysigt och så fint! Det är ju så grönt här, de har ingen brist på vatten här dom det är i Cali. När jag lämnade Cali så var gräsmattans bruna av torkan så nu när jag ser allt grönt så ser jag hur naturligt vackert det är här. 

After min kaffe åkte jag till köpcentret och shoppade lite. Danbury shopping center är ju så mycket bättre än det jag hade i Cali. Bättre butiker, större butiker, finare gjort och du får ju gratis påsar i butiker(!!!!!). Jag hade helt glömt bort det så jag blev förvånad när kassörskan packade ner mina saker i påsen utan att fråga om jag ville betala för en påse eller bara ta det som de är. Små men även väldigt uppenbara skillnader mellan staterna jag lägger märke till. 

Jag hade sedan lunch på ställetjag  och mina vänner har ätit så många gånger, "General Store". Jag tog  en "Big Tex" som jag oftast gjorde förra året och jag bara sätt där med mina flashbacks åkandes fram och tillbaka. 

Sen hämtade jag upp barnen igen. Körde runt dem ett tag, åkte hem så att Ross kunde byta kläder. Sen var det dags för Ross att ha Kung FU träning. Jag är så jäklar imponerad av honom så det är galet. Han är handikappad (som ni säkert kommer ihåg) och att då efter bara 6 månader ha ett Orange bälte är inte dåligt. Han har tränat upp sin balans sjukt mycket, han kan till och med göra slag med sina armar och inte ens vingla till. Sjukt roligt att se att han är så duktig, en riktig kämpe. 

Jag har verkligen haft ett leende på mina läppar hela dagen, och jag känner mig lycklig att få vara här igen. Jag tar vara på varje sekund, för vem vet när jag har möjligheten att komma tillbaka? Jag vet att jag gör det någon gång, men inte närmsta taget..