karlbergerica.blogg.se

Som de flesta av er vet har jag börjat på Högkolan i Gävle. Det var ett stort steg för mig att ta steget att bestämma mig för någon större som detta. Det är inte många som tror att jag tycker sånt här är jobbigt, "jag är ju så social" eller "du har ju rest över hela värden, du kan väl inte vara rädd för att börja en svensk högskola?!". Men svaret på det är JO DET KAN JAG VISST! Jag hatade det i början... Hade ångest i flera veckor innan jag faktiskt tog mitt pick och pack och flyttade hit. Jag älskar verkligen att träffa nya människor, men på mina resor har det ju alltid varit att alla sitter i samma sits. Om det verkligen hade varit katastrof på något ställe så hade man rest vidare i alla fall ett par dagar senare till ett bättre ställe. Men när man ska flytta till en ny stad och börja på en ny skola så har man ingen aning om hur folk ska vara eller om man träffar någon som man i huvudtaget trivs med. Jag har dock fördelen med att ha min morbror, mormor och morfar här så helt ensam skulle jag aldrig bli. Men rädslan låg ändå där och modlade... 

En annan sak jag tyckte var nästan värre var just att börja studera. Jag har dyslexi och har kämpat med det hela livet. Att förhoppningsvis hängt med på vad läraren säger och eventuellt, kanske, möjligen hinna skriva ner det så att jag lär mig. Men varje gång har det blivit att jag inte hänger med på vad läraren fortsätter att förklara. Eller man har fått ett visst antal sidor som ska läsas, men jag har alltid fått lotsas att jag hunnit läsa klart för jag inte vill sitta själv och dra ner på takten inför resten av klassen. Jag har fått kämpa massor efter skolan sen istället för att hålla uppe studierna. Jag fick diagnosen första året på gymnasiet och det var på ett sätt skönt att få en förklaring varför jag hade så jäkla svårt att hänga med jämnfört med så många andra. Men samtidigt kände jag att det var en skam. Ett handikapp. Ett funktionshinder helt enkelt. Det var inte helt lätt att acceptera, och det gjorde jag heller inte de första åren. Jag ville "bli av med det" och började då ta extra lektioner i svenska för att bli bättre. Något som förbättrade mig, och som sedan även stärkte mig som person. Jag lärde mig otroligt mycket på att inte ge upp, och just detta med att språk är en färskvara så kände jag att det har verkligen hjälpte mig. Jag blev självklart inte av med det men det blev lite bättre.

Nu för tiden tycker jag inte det är ett handikapp längre utan oftast brukar jag se det som en fördel då jag tror att just dyslexin har fått min hjärna att tänka om, eller vad man ska säga, jag har lärt mig att tänka som alla andra men jag har samtidigt minst ett annat allternativ där tankegångarna går en helt annan riktining. Men jag har ju inte gått i skolan på så sätt de senaste åren heller. Många närstående till mig som har gått eller går i högskolan säger alltid att det är rätt tufft och svårt att hinna med. Min tanke har då alltid varit "om de tycker det är jobbigt och svårt, hur fan ska jag ta mig ann detta?!". Men nu jäklar gör jag det, och just nu känns det otroligt bra! Högskolan är mycket mer anpassad dessutom för oss som tycker det är svårt att läsa och skriva och har massor med bra hjälpmedel som aldrig har erbjudits innan. Sen planerar jag in min pluggtid så att jag verkligen sitter och pluggar och gör det lättare för mig själv så att jag hinner med. Visst det har bara gått lite mer än två veckor med intersivs studerande så jag kan inte säga så mycket men hittills känner jag mig redan stolt att ta mig igenom sånt som känts föjävligt förut. 

 

Människorna jag har mött här är också helt underbara. Trodde det skulle vara mer att alla kom här ifrån och kände varnadra från tidigare, men nej så är det inte. Även de som faktiskt känner varandra (vilket är en liten prosentdel) är öppna och roliga mot oss resterande. Jag har redan fått underbara vänner som jag verkligen hoppas på kommer finnas i mitt liv i en lång framtid.

 

Att ta stora beslut som kommer påverka min framtid är något jag brukar ha besvär med. Jag har ofta koll på hur jag vill ha det just för stunden med saker och ting men nej, verkligen inte min framtid.. Är det inte super läskigt att ta sånna beslut? Lämna familj och vänner och dra någon annanstan. Visst, jag har gjort det förr, men det var med ett mål att jag kommer komma hem inom en rätt snart framtid (även om det förlängdes med dubbla tiden...).